Vet vi vad det digitala gapet är? Handlar det om att ha eller inte ha tillgång till Internet. Att ha eller inte ha möjlighet att ta del av digitala tjänster? Att ha förmåga att använda tekniken kontra inte ha förmåga? Eller handlar det om något helt annat? Jag läser en artikel av professor Otto Scharmer vid Presencing Institute, MIT. Han talar om “The Axial Shift” och lyfter i artikeln ett intressant perspektiv på samhällsförändring i stort. Ett perspektiv som vi nyfiket borde närma oss och reflektera över – nämligen det digitala gapet vi ser bland våra barn.
I artikeln skriver professor Otto Scharmer att den digitala klyftan utifrån barnens perspektiv är något helt annat än vi tror. Han refererar bl.a. till New York Times kolumnist Naomi Schafer Riley som beskriver den digitala klyftan som “between children whose parents know that they have to restrict screen time and those whose parents have been sold a bill of goods by schools and politicians that more screens are a key to success.” Alltså, den digitala klyftan uppstår mellan medvetna föräldrar som för barnens bästa begränsar tiden framför skärmarna kontra de föräldrar som okritiskt låter barnen göra som skolan och politiken förespråkar – att mer datoranvändning i skolan och digitalisering av undervisningen är nyckeln till framgång.
I artikeln hänvisar Scharmer också till chefredaktören av Wired, Chris Anderson, som påstår något liknande. Förr handlade gapet om tillgång till digital teknik eller inte. Nu när alla har tillgång till tekniken, handlar det digitala gapet snarare om att begränsa tillgången till tekniken. Det märks exempelvis i Silicon Valley där medvetna föräldrar inom teknologibranschen väljer skolor som begränsar användningen av digital teknik. Ett exempel är Waldorf School of the Peninsula som har blivit särskilt populär just för att pedagogiken i sig är restriktiv i användandet av teknik.
Sannolikt har vi samma situation i Sverige. Det går inte längre att påstå att det det digitala gapet handlar om att vara utbildad kontra outbildad. Inte heller att det handlar om tillgång till digital undervisning kontra traditionell undervisning. Det handlar om något helt annat. Det handlar om frågan om tillgång till digital teknik leder till framgång för våra barn eller inte. Vår utmaning är att tillgång till mycket skärmtid och till teknik i skolan inte per automatik ger oss elever med bättre betyg som gör dem rustade att möta de utmaningar de står inför när de lämnar skolan.
Som en förlängning av resonemanget kring det digitala gapet för Scharmer ett intressant resonemang om utbildningssystemet generellt utifrån den perspektivförflyttning han påstår behövs. Vår klassiska diskussion handlar ofta om privatägda kontra offentligt ägda skolor. Den diskussionen innebär redan ett förlegat synsätt som inte gagnar just eleven. Istället bör diskussionen snarare handla om ett utbildningssystem som utgår från perspektivet inlärning av fakta (traditionell undervisning) kontra ett lärande som utvecklar hela individen (whole child). Vi kan alltid fortsätta träna eleverna att rabbla formler och fakta utantill. Problemet är att AI kommer att hantera fakta så mycket bättre i framtiden. Att lära sig utantill är inte lösningen.
Jag tycker Scharmer formulerar en utmanande tanke. En tanke som utmanar framförallt den traditionella skolpolitiken. Har vi idag någon tanke om hur t.ex. lärarutbildningen ska anpassas till konsekvenserna av att AI introduceras i allt större utsträckning i vår vardag? Varför hör vi så få kritiska röster i diskussionen om digitaliseringen av skolan? De röster som hörs handlar mest om att förbjuda användandet av telefoner i klassrummen eftersom det är störande, inte för att telefoner och annan digital teknik kan vid omedveten användning hindra elevernas utveckling och lärande. Och hörs det röster om att begränsa skärmtid, så handlar argumenten mer om att återinföra en undervisning som lär eleverna sådant som AI hanterar bättre när eleverna ska ut i arbetslivet. Med andra ord vi hör argument som inte rustar eleverna för de utmaningar som samhället står inför.
När jag gick i gymnasiet på 70-talet var jag en av de första som köpte den mest avancerade kalkylatorn som då fanns. Det var en programmerbar Texas Instrument SR 52 med magnetkort. Den lät som en rakapparat när jag laddade spelet Lunar Landing Game under mattelektionen. Jag blev aldrig bra på matematik. Kalkylatorn hjälpte mig inte det minsta. Det var en kul pryl som möjligen gav lite status. Inget mer. Dessutom var vi förbjudna att använda kalkylatorer på matematikproven.
På samma sätt är det idag. Skillnaden är att alla har en kalkylator eller dator för att göra avancerade beräkningar som jag aldrig hade kunnat göra med min SR52:a. Även mobiltelefonerna är mer avancerade än någonsin. Men inte heller nu blir eleverna bra på matematik. De digitala hjälpmedel som finns gör inte eleven till en duktig matematiker. Det handlar om något annat. Något annat är inte att rabbla formler och lära sig utantill. Därför behöver vi tala om det digitala gapet. Bara för att det är digitalt behöver det inte vara bra.
Läs Otto Scharmers artikel här:
Axial shift: The decline of Trump, the rise of the Greens, and the New Coordinates of Social Change
Senaste kommentarer