Analyser, Berättelser och Reflektioner

Månad: januari 2019

Digitala gapet är inte vad vi tror

Vet vi vad det digitala gapet är? Handlar det om att ha eller inte ha tillgång till Internet. Att ha eller inte ha möjlighet att ta del av digitala tjänster? Att ha förmåga att använda tekniken kontra inte ha förmåga? Eller handlar det om något helt annat? Jag läser en artikel av professor Otto Scharmer vid Presencing Institute, MIT. Han talar om “The Axial Shift” och lyfter i artikeln ett intressant perspektiv på samhällsförändring i stort. Ett perspektiv som vi nyfiket borde närma oss och reflektera över – nämligen det digitala gapet vi ser bland våra barn.

I artikeln skriver professor Otto Scharmer att den digitala klyftan utifrån barnens perspektiv är något helt annat än vi tror. Han refererar bl.a. till  New York Times kolumnist Naomi Schafer Riley som beskriver den digitala klyftan som “between children whose parents know that they have to restrict screen time and those whose parents have been sold a bill of goods by schools and politicians that more screens are a key to success.” Alltså, den digitala klyftan uppstår mellan medvetna föräldrar som för barnens bästa begränsar tiden framför skärmarna kontra de föräldrar som okritiskt låter barnen göra som skolan och politiken förespråkar – att mer datoranvändning i skolan och digitalisering av undervisningen är nyckeln till framgång.

I artikeln hänvisar Scharmer också till chefredaktören av Wired, Chris Anderson, som påstår något liknande. Förr handlade gapet om tillgång till digital teknik eller inte. Nu när alla har tillgång till tekniken, handlar det digitala gapet snarare om att begränsa tillgången till tekniken.  Det märks exempelvis i Silicon Valley där medvetna föräldrar inom teknologibranschen väljer skolor som begränsar användningen av digital teknik. Ett exempel är Waldorf School of the Peninsula som har blivit särskilt populär just för att pedagogiken i sig är restriktiv i användandet av teknik.

Sannolikt har vi samma situation i Sverige. Det går inte längre att påstå att det det digitala gapet handlar om att vara utbildad kontra outbildad. Inte heller att det handlar om tillgång till digital undervisning kontra traditionell undervisning. Det handlar om något helt annat. Det handlar om frågan om tillgång till digital teknik leder till framgång för våra barn eller inte. Vår utmaning är att tillgång till mycket skärmtid och till teknik i skolan inte per automatik ger oss elever med bättre betyg som gör dem rustade att möta de utmaningar de står inför när de lämnar skolan.

Som en förlängning av resonemanget kring det digitala gapet för Scharmer ett intressant resonemang om utbildningssystemet generellt utifrån den perspektivförflyttning han påstår behövs. Vår klassiska diskussion handlar ofta om privatägda kontra offentligt ägda skolor. Den diskussionen innebär redan ett förlegat synsätt som inte gagnar just eleven. Istället bör diskussionen snarare handla om ett utbildningssystem som utgår från perspektivet inlärning av fakta (traditionell undervisning) kontra ett lärande som utvecklar hela individen (whole child). Vi kan alltid fortsätta träna eleverna att rabbla formler och fakta utantill. Problemet är att AI kommer att hantera fakta så mycket bättre i framtiden. Att lära sig utantill är inte lösningen.

Jag tycker Scharmer formulerar en utmanande tanke. En tanke som utmanar framförallt den traditionella skolpolitiken. Har vi idag någon tanke om hur t.ex. lärarutbildningen ska anpassas till konsekvenserna av att AI introduceras i allt större utsträckning i vår vardag? Varför hör vi så få kritiska röster i diskussionen om digitaliseringen av skolan? De röster som hörs handlar mest om att förbjuda användandet av telefoner i klassrummen eftersom det är störande, inte för att telefoner och annan digital teknik kan vid omedveten användning hindra elevernas utveckling och lärande. Och hörs det röster om att begränsa skärmtid, så handlar argumenten mer om att återinföra en undervisning som lär eleverna sådant som AI hanterar bättre när eleverna ska ut i arbetslivet. Med andra ord vi hör argument som inte rustar eleverna för de utmaningar som samhället står inför.

När jag gick i gymnasiet på 70-talet var jag en av de första som köpte den mest avancerade kalkylatorn som då fanns. Det var en programmerbar Texas Instrument SR 52 med magnetkort. Den lät som en rakapparat när jag laddade spelet Lunar Landing Game under mattelektionen. Jag blev aldrig bra på matematik. Kalkylatorn hjälpte mig inte det minsta. Det var en kul pryl som möjligen gav lite status. Inget mer. Dessutom var vi förbjudna att använda kalkylatorer på matematikproven.

På samma sätt är det idag. Skillnaden är att alla har en kalkylator eller dator för att göra avancerade beräkningar som jag aldrig hade kunnat göra med min SR52:a. Även mobiltelefonerna är mer avancerade än någonsin. Men inte heller nu blir eleverna bra på matematik. De digitala hjälpmedel som finns gör inte eleven till en duktig matematiker. Det handlar om något annat. Något annat är inte att rabbla formler och lära sig utantill. Därför behöver vi tala om det digitala gapet. Bara för att det är digitalt behöver det inte vara bra.

Läs Otto Scharmers artikel här:

Axial shift: The decline of Trump, the rise of the Greens, and the New Coordinates of Social Change

Julklappen och ledarskapet

Nu är julhelgerna över. Det har delats ut julklappar i många hem. Fick du en julklapp du inte ville ha? Då är du inte ensam. Julhelgens nyhetsrapportering har svämmat över av tips om hur du kan bli av med den oönskade klappen. Samtidigt väcker mängden oönskade julklappar frågor. En fråga är varför du överhuvudtaget fick en julklapp du inte ville ha? Jag menar att det har mycket med ledarskap att göra. Här förklarar jag varför.

Jag minns när jag var barn. Jag skrev önskelistor inför julen. Önskelistan var oftast lång och innehöll detaljerade beskrivningar på saker jag önskade mig. Den skrev jag av två skäl. Jag skrev den för jag ville berätta vad jag verkligen önskade mig. Vad jag ville ha. Jag blev också ombedd att skriva en önskelista. Oftast fick jag det jag önskade mig. Om listan var kort eller otydlig fick jag ofta frågor från nära och kära som kompletterade det jag skrivit. Julafton blev en riktig fröjd och jag njöt av att riva av julklappspappret, för jag visste vad jag skulle få, eller åtminstone hoppades få.

Ibland förbyttes min iver mot riktig besvikelse. Ett mjukt paket. Jag hade inte önskat mig något mjukt paket. Det mjuka paketet öppnade jag sist och log lite snällt mot min mor som stickat en ny tröja åt mig som jag visste stack och kliade något oerhört. Min mor var istället glad och ivrig av att ge mig en tröja av hemfärgat garn. Jag låtsades självklart uppskatta tröjan och började snabbt plocka med de leksaker jag önskat mig.

Av nyhetsrapporteringen om julklapparna under julen tycks den röda tråden ha varit att vi får julklappar vi inte önskat oss. Det verkar som om de personer som ger julklappar gissar vad den andra vill ha. Varför är vi annars så snabba med att göra oss av med julklapparna? För mig verkar själva givandet av julklappen vara viktigare än att glädja någon med en julklapp hen verkligen behöver. Att ge julklappar verkar numera vara en ensidig aktivitet där det inte är viktigt att veta vad den andre behöver.

Att ge någon en julklapp har därför en nära koppling till ledarskap. När du ger någon en julklapp som mottagaren verkligen vill ha, då har du utövat ett verkligt gott ‘ledarskap’. För du vet vad personen vill ha av dig. Förmodligen har du ställt frågor om vad personen önskar sig i julklapp. Du har bett personen berätta vad hen önskar sig allra mest. Du utgår från personen du vill ge julklappen till och inte från ditt eget ego. En riktigt julklapp med hjärta ger du för att du känner personen och verkligen vill visa vad personen betyder för dig.

Det du har gjort är att ställa frågor och lyssnat till svaren. Du har aktivt valt att inte gissa vad personen önskar sig. Istället har du med enkla frågor fått svar som säger vad personen verkligen önskar sig och som du lyssnat till.Dessutom, du har lyssnat på individen. Du ger inte samma klapp till alla.

Ledarskapet i organisationer av vitt skilda slag präglas ofta av gissningar. Jag har själv som ledare ofta gissat vad mina medarbetare vill ha av mig. Alltför sällan ställer ledare frågor till medarbetarna som ger de svar som verksamheten verkligen behöver för att vara framgångsrik. Ställer ledaren frågor så utgår det ofta från ledarens perspektiv och den verklighet som ledaren befinner sig i. Vän av ordning säger förmodligen att medarbetarsamtalen ofta tar upp vad medarbetarna behöver. Absolut, det är sant. Samtidigt är ofta frågorna ställda för att ge de svar som ledaren vill höra.

En medarbetare som har en chef som gissar vad medarbetaren vill ha kommer att, precis som med den oönskade julklappen, vilja byta mot en annan. Ofta kommer det i uttryck i organisationen som klagomål på att chefen inte lyssnar, att förändringar genomförs utan att involvera medarbetarna etc. Inte så sällan uppfattas det som gnäll. Chefen får inte höra det chefen vill höra, eller hoppas höra. Medarbetarna vet vad som behöver göras men de får aldrig frågan. På samma sätt är det ofta i samhällsplaneringen, och inte så sällan i politiken. Politiska ledare påstår att de vet vad väljarna vill ha. Är det verkligen sant? Är det kanske snarare gissningar utifrån en politisk ideologi och agenda? För att veta vad människor vill ha behöver frågor ställas. För att veta vad medarbetare vill ha behöver ledaren lyssna på svaren. Ledarskapet behöver tid för reflektion och gärna ifrågasätta sina egna antaganden och utgångspunkter de svar ledaren får.

Därför, när du ger en julklapp nästa år. Ställ frågan “Vad vill du ha i julklapp?” till dina nära och kära. Gissa inte. Ta reda på vad de verkligen behöver. Och är ditt nyårslöfte att bli en bättre ledare 2019 är det enkla tipset att börja med att ställa frågor. Vad behöver dina medarbetare? Vad vill de ha av dig? Gör du inte det är risken stor att dina medarbetare byter chef. På samma enkla sätt som de byter sina julklappar de inte ville ha.

© 2020 Johan Axell

Tema av Anders NorenUpp ↑