Johan Axell

Analyser, Berättelser och Reflektioner

Sida 2 av 2

När kommunikationen inte är kry, eller…?

27/11/2018 /
Nätläkartjänsten Kry granskas rätt hårt för sin kommunikation. Behöver det vara så?

Kry är en av de nätläkartjänster som utmanar den verksamhetsmodell som bygger vår sjukvård. Ny teknik och nya beteenden möjliggör lanseringen av tjänster som Kry erbjuder. Samtidigt är det oerhört trist att läsa om den granskning som regelbundet görs av Kry, särskilt granskningen av företagets (o)förmåga att kommunicera. Det verkar som om företagets kommunikation inte är riktigt kry.

Här är ett par av de senaste exemplen på att Kry:s kommunikation inte är riktigt frisk. Kry anklagas för att ha knyckt redaktionell artikel, en nyhet som publiceras i branschtidningen Dagens Media och Breakit.se. Kry skall utan tillstånd ha använt en redaktionell artikel i sin annonsering, en artikel som publicerats i Psykologtidningen. Kry svarar att det skett en “kommunikationsmiss”.
I Breakit.se kritiseras Kry även för att med sin reklam skapa dyra läkarbesök som inte behövs. Reklamens budskap är: “Hej förskolesmittor, dagissjukdomar, höståkommor och förkylningstider. Träffa läkare inom 30 minuter – utan att lämna hemmet”. Problemet är att ingen av dessa åkommor kräver läkarbesök och därför kritiseras Kry.

Varför kommunicerar Kry på ett sätt som skapar kritik? Varför bjuder Kry på självmål? Kry har ju alla möjligheter att som nydanande företag verkligen ta för sig med bra och välfungerande kommunikation. Eller är den granskade kommunikationen bara små felsteg i en massiv kommunikationsinsats där Kry måste göra fel för att testa gränserna för vad som är tillåtet? Som jag ser det kan granskningen respektive Kry:s sätt att hantera företagets kommunikation ses utifrån flera perspektiv.

Perspektivet Medielogik
Alla företag och verksamheter som står för något nytt, som leder utvecklingen och utmanar befintliga strukturer, granskas extra hårt enligt elementär medielogik. Kry utmanar en befintlig struktur, d.v.s vårdens organisation och bemötande av vårdsökande, särskilt när det gäller tillgänglighetsaspekten. Kry är dessutom en privat utmanare. För traditionell gammelmedia blir det en bra nyhet när utmanaren uppfattas ha problem. Media gör alltså det media är bra på – granskande reportage om en företeelse i samhället som utmanar givna sanningar. Inget konstigt med det. Den kommunikation som kritiseras kan vara ett par misstag i en annars väl fungerande kommunikationsstrategi.

Perspektivet Konspiration
Kry utmanar befintliga strukturer och givna sanningar. Med Kry:s affärsmodell hotas maktstrukturer. En maktstruktur kan vara läkarens status där läkarbesök på nätet utmanar läkarens position i sjukvårdens hierarki. Det kan också vara maktstrukturer som står för den befintliga organisationen av närsjukvård eller finansieringen av densamma som hotas av Kry. Därför utsätts Kry för granskning. Granskningen stöds av de som vill bevara befintliga strukturer, status, positioner m.m. Media står tacksamt till tjänst när de uppmärksammas på händelser som kan uppfattas som felaktiga och kontroversiella då det ger bra nyheter.

Perspektivet Provokation
Kry är en uppstickare. Det är naturligt för en uppstickare som Kry att även i sin kommunikation agera uppstickare och provocera genom att testa systemets gränser. Kritiken mot företagets kommunikation kan vara en medveten strategi och därför förväntad. Det finns gott om exempel där uppstickare och nydanande företag och organisationer medvetet bryter mot givna konventioner, t.ex i sin kommunikation.

Perspektivet Oprofessionell
Bägge de exempel som mediegranskningen lyfter fram kan handla om ett oprofessionell agerande. Att använda en upphovsrättsskyddad redaktionell artikel med bild i en annons utan tillstånd är absolut förbjudet och borde vara nedärvt i varje kommunikatörs och marknadsförares DNA. Att skylla på en kommunikationsmiss håller inte. Tanken var kanske att ingen skulle märka stölden, men i så fall är det än mer oprofessionellt. Att kommunicera självläkande sjukdomar som skäl för att läkarbesök via Kry verkar också vara lite för amatörmässigt om Kry ska framstå som en seriös vårdgivare.

Perspektivet Ledarskap
All kommunikation utgår från ledarskapet. Kry är ett nytt företag som förhoppningsvis har ett ledarskap som drivs av passion, hjärta och stort engagemang att vilja vara disruptiv, förändra branschen och tillfredsställa en efterfråga som nuvarande strukturer och organisation inte kan tillfredsställa. Ledarskapet kan i så fall ge upphov till fartblindhet och förlora sig i ambitionen att vilja förändra snabbt utan en tanke på att kommunikationen ytterst handlar om vad företaget vill vara. Kommunikationen blir lidande eftersom kvalitetskontrollen inte prioriteras. Ledarskapets vilja att förändra vården behöver visa mer omsorg.
Vill det sig illa så är det motsatsen som gäller – att ledarskapet endast fokuserar på monetära mål där engagemanget ytterst handlar om att bygga ekonomiskt värde och sälja Kry när man har byggt en kunddatabas. För ledarskapet är det viktigaste att attrahera investerare och annan finansiering, vilket kräver uppmärksamhet med stöd av kommunikationen. Risken är att kommunikationen blir för ytlig och oseriös om ledarskapet agerar naivt. Det hetsas fram snabb och omedelbar kommunikation, och inte klok och långsiktig dito.

Min personliga åsikt och förhoppning är att det enbart är Perspektivet Medielogik som driver granskningen. Det visar på att media är en frisk aktör som gör det som de är bra på – att vara granskande. Tyvärr får jag dock en känsla av att det är Perspektivet Oprofessionell med ett stänk av Perspektiv Ledarskap för att bygga och sälja Kry som väger över. Jag är nyfiken på att höra dina perspektiv om Kry och Kry:s kommunikation. Jag är också nyfiken på vilka perspektiv du har på din organisations kommunikation. Hur väl synkroniserad är egentligen kommunikationen med organisationens varumärkesbyggande?

Urholkar Landstingsgenerationen välfärden?

16/10/2018 /

Att ge febersänkande läkemedel till en patient som har lunginflammation är ingen bra idé. Det botar inte. Det lindrar bara symtomet hög feber medan det är en infektion i lungorna är orsaken. Det behövs annan medicin om patienten inte ska dö av infektionen.

Vi ägnar mycket tid åt att att fixa symtomen när samhället inte fungerar som det ska. Symtomen är det vi ser i form av konsekvenser av våra beslut, hur vi organiserar oss, våra beteenden, den analys vi gör och inte minst hur vi gör analysen. De samhällsutmaningar vi ställs inför är samtidigt komplexa, vilket symtomen visar. Problemet är att vi tar till enkla lösningar för att hantera komplexa utmaningar. Vi vill ju gärna förenkla verkligheten. Hjärnan fungerar så. Vi slår på autopiloten och förenklar istället för att tänka.

Sjukvården uppvisar just nu flera symtom på något som inte fungerar som det ska. Ett symtom är den expansionen av nätläkartjänster, t.ex. Kry och Min Doktor, med många läkarbesök som följd. Eller snarare, expansionen är ett symtom på att världen inte är som den var när verksamhetsmodellen för dagens sjukvård kom till för många år sedan. Hans Rosling m fl skriver i sin bok Factfullness (Natur och Kultur, Stockholm 2018) om “Gapinstinkten”, som förenklat handlar om hur vi föreställer oss världen. Han menar att vår föreställning baseras på hur världen såg ut för över 50 år sedan. Han exemplifierar Gapinstinkten med vår föreställning om barnadödligheten i världen och hur lite vi vet idag. Om hur vi gärna håller fast vid en felaktig föreställning som bygger på kunskap vi fick tidigt i våra liv. “Skulle du vara nöjd om din läkare diagnostiserade och behandlade dig med metoder som var i framkant 1965?”, skriver Rosling, i ett resonemang om att världen har förändrats.

Vi kan konstatera att världen förändras och vi måste förhålla oss till det. De beslut vi fattar och den analys vi gör behöver baseras på vad som sker och inte på vad som har hänt. Vi kan lära av våra erfarenheter, men vårt sätt att t.ex. organisera oss förr, kommer sannolikt inte att fungera idag eftersom världen ser annorlunda ut. Det gäller även sjukvårdens verksamhetsmodell för organisation, arbetssätt och ta betalt.

Nyhetssajten Breakit.se gör just nu granskande reportage om fenomenet med att alltfler väljer att kontakta vården via en nätläkartjänst. Det får konsekvenser för vården i stort. Kostnaderna för landstingen kan komma att öka. I tidningen Barometern skriver ledarskribenten i en ledare att det är den s.k. “Netflixgenerationen” som urholkar välfärden.

För mig är uppkomsten av nätläkartjänster inte en överraskning, samtidigt som det verkar vara det för andra. För varför skulle inte sjukvårdens verksamhetsmodell utmanas när andra verksamhets- och affärsmodeller redan har påverkats av teknik och beteendeförändringar? Jag gör alla mina bankärenden via nätet och går numera aldrig till bankkontoret, så varför ska det vara så förvånande att läkarbesök också görs på nätet? Vill jag se en film så behöver jag inte vänta på att den ska sändas i linjär-TV, utan kan använda mig av en nätbaserad streamingtjänst. Jag är inte längre beroende av att någon på Sveriges Television ska ta in filmen i TV-tablån. Så varför ska jag vänta på att vårdcentralen ska öppna kl 08.00 när jag kan tala med en läkare på nätet när jag vill och kan? Därför är det inte en överraskning att vi nu har nätläkartjänster. Det enda konstiga är att det tog så lång tid att lansera dem.

Tidningen Barometern är i sin ledare relativt raljant. Ledarskribenten skyller på Netflixgenerationen och skriver “Det är inte förvånande att Netflixgenerationen har anammat de digitala läkartjänsterna med sådan entusiasm. De tänker inte vänta en hel vecka på att se nästa avsnitt av sin favoritserie. Och de tänker inte vänta en hel vecka, eller längre, på att besöka läkare – oavsett hur litet deras besvär må vara.”  Dessutom har Barometerns ledare följande formulering “Få unga inser nog att deras okynnesuppsökande av nätläkare driver upp kostnaderna för vården.” Intressanta formuleringar och slutsatser. Jag kan hålla med ledarskribenten, i alla fall i beskrivningen av symtomen. Ökad tillgänglighet och ökat antal besök driver upp kostnaden för sjukvården. Absolut! Det kan sluta riktigt illa om inget görs. För att få rätt diagnos och behandling behöver vårdsökande möta en läkare fysiskt. Frågan är vad som behöver göras och vem som ska göra det? För vad det handlar om är att vi här har människor som du och jag, och sannolikt yngre, som inte väntar på att TV ska sända favoritserien när den sänds här och nu på nätet. Om nu även läkaren finns på nätet just nu, varför då vänta på en läkartid på vårdcentralen? Särskilt som förmodligen vissa sjukdomssymtom och dess orsaker inte kräver att vårdsökande belastar vårdcentralen eller akuten.

Låt oss leka med tanken att det finns en krävande Netflixgeneration som inte vill styras av begränsade telefon- och öppettider till vårdcentralen, köer till läkaren och vad det än må vara för att komma till en läkare med sin upplevda åkomma. Då borde det i konsekvensens namn finnas en annan generation som tycker att det nya är jobbigt. En generation som använder teknik och har ett beteende som är mer anpassat till igår än idag. Telefon- och öppettider är accepterat hos den generationen, liksom att köer till läkaren är något vi behöver ha. Förmodligen påstår denna generation att så här är vården organiserad och så har vi jobbat under lång tid. Gissningsvis följer också en kommentar om att det är ett system som fungerar och som gör att kostnaderna hålls inom budget, även om det finns brister. Generationen som säger så kan vi kalla för Landstingsgenerationen. Kan Barometerns ledarskribent identifiera en Netflixgeneration som missbrukar vården, så identifierar jag Landstingsgenerationen som agerar och organiserar sjukvården som om världen såg ut som den gjorde förr. För tydlighetens skull så inskränker sig inte Landstingsgenerationen till att enbart handla om anställda och politiker inom sjukvården. Det kan lika gärna vara alla andra som förfasar sig över Netflixgenerationens okynnesuppsökande av vård. 

För vi kan inte bortse från att människors beteenden förändras här och nu eftersom tekniken utvecklas i en rasande fart, särskilt med digitala förtecken. Därför hade det varit mer relevant att läsa en ledare i Barometern som handlade om Landstingsgenerationens beteende. Att det som urholkar välfärden kan lika gärna vara Landstingsgenerationens beteende  baserad på generationens kunskap från igår. Jag önskar dessutom att Breakit.se i sin fortsatta granskning skriver om Landstingsgenerationens beteende nu när den utmanas av Netflixgenerationen. En granskning som beskriver svårigheterna att navigera och anpassa sin verksamhetsmodell till det nya.

Ny teknik, nya tjänster och nya beteenden utmanar alltid givna sanningar och befintliga verksamhetsmodeller. Den verksamhetsmodell som sjukvården har riskerar att vara omodern inom en inte alltför avlägsen framtid. Det finns en risk att vården som vi känner den i själva verket befinner sig på hospice, åtminstone när det gäller dess förmåga att transformeras. Vi ser andra branscher som har det jobbigt med nya tjänster där ny teknik och beteenden utmanar. Taxibranschen hade det jobbigt för ett tag sedan med Uber, som utmanade med sin pop-tjänst, och som tillfälligt har stoppat nya initiativ till nytänkande genom skärpning av lagstiftning på samma sätt som musikbranschen stoppade Napster och andra streamingtjänster tills Spotify dök upp. Det kommunala avfallsmonopolet utmanas av tjänsten Tiptapp som förbjuds i Stockholm stad eftersom lagar, och även organisation och medarbetare, inte är förberedda på det nya. Listan kan göras lång.

Det Landstingsgenerationen behöver göra är att hantera nuläget. Att klokt hantera kostnaderna som uppstår i och med nätläkartjänsternas intåg och hålla dem så låga som möjligt under en övergångsperiod. Observera att jag skriver ordet klokt. Det är inte klokt att förbjuda nättjänster då det är som att ge smärtstillande till en patient som behöver opereras. Kostnader ska istället läggas på att utveckla en ny verksamhetsmodell, d v s hur ny teknik och nya beteenden ska bidra till fortsatt vård i världsklass och finansiera den vård vi vill ha i framtiden. Alltså, det krävs en process där alla berörda får samlas kring en gemensam bild av framtiden där tjänster som nätläkare är en del av vardagens vård. Om inte så sker kan nätläkartjänsterna vara sista spiken i sjukvårdens nuvarande organisation, vare sig Landstingsgenerationen vill det eller inte. Samtidigt ska vi ställa oss frågan varför privata aktörer lanserar nätläkartjänster och inte landstingen själva.

Förändringar skapar oro. Det går inte att kommunicera vårdens medarbetare och medborgarna in i en ny verksamhetsmodell. Det behövs ett deltagande ledarskap där människor får mötas för att gemensamt hitta de lösningar på den utmaning verksamheten står inför. Lösningen finns inte historiskt utan i nuet och i den kunskap som finns bland alla de människor som berörs oavsett om man är patient, läkare, sjuksköterska, landstingsbyråkrat eller politiker. Genom ökad kunskap behöver insikter skapas om hur världen ser ut. Glöm den strategiska planeringen som görs av de få som inte har vårdpersonalens och de vårdsökandes visdom. När sedan nya förankrade idéer testas och implementeras i organisation anpassad för ny teknik och nya beteenden är det enklare att sluta arbeta på det gamla sättet och frigöra resurser som kan läggas på det nya.

Det kommer att handla om en jobbig transformation – en medveten förändring som kostar energi och pengar. Men vad är alternativet? Att förbjuda teknikutveckling funkar bara om man är en totalitär stat. Detsamma gäller försök att förbjuda ett beteende. Därför är enda alternativet att reflektera över vad som sker, titta på sig själv och fundera på hur jag, vi och organisationen ska förhålla oss till det nya som nu sker i vår omvärld. Landstingsgenerationen behöver möta Netflixgenerationen för att lyssna och förstå. Först då skapas den vård som kostnadseffektivt hanterar de svårigheter som sjukvårdens symtom just nu uppvisar när nätläkarna blivit verklighet.

Det handlar inte om digitalisering

09/10/2018 /
Det handlar om vilket samhälle vi vill ha oavsett vilka begrepp vi använder.

I mitt arbete möter jag dagligen personer som är otroligt trötta på att tala om digitalisering. Jag får kommentarer om att vi inte längre ska tala om digitalisering. För det har ju pågått i många år alltsedan datorerna hamnade på kontor och i hem. Digitaliseringen är dessutom bara en form av teknikutveckling som pågått i hela mänsklighetens historia, så varför tjata om digitalisering? Jag brukar svara att det är helt OK. Låt oss sluta tala om digitalisering. Vad vi nu står inför handlar om digital transformation, brukar jag provocera med, vilket ger än större suckar. För nu börjar floskelbingon, vilket jag också bidrar till. Vad tusan menar du då? Vad betyder det? Borde vi inte tala om den digitala utvecklingen istället? Andra ord dyker upp i samtalen. Det är nu det blir riktigt intressant. Det läggs kraft och energi på att prata om vad orden betyder, om det ska heta det ena eller det andra eller att vi överhuvudtaget inte ska ta dessa ord i vår mun. Visst, låt oss göra det. Glöm ord och begrepp för en stund. För det handlar inte om vilket ord eller begrepp vi ska använda. Det tar fokus från vad vi egentligen måste hantera, nämligen hur vi som samhälle, företag, organisationer och individer ska förhålla oss till att tekniken utvecklas i allt snabbare takt och hur våra beteenden förändras. Vi måste kunna hantera den framtid som redan är här oavsett vad vi kallar det som sker.

Jag hade förmånen att under millennieskiftet arbeta med att lansera något som få visste vad det var. Det kom att kallas för bredband. Alla som var med på den tiden minns förmodligen att det fanns en statlig kommission som arbetade med att definiera vad bredband var. Jag jobbade på dåvarande Telia och vi lanserade bredband via den fasta telefonins koppartrådar. Vi levererade bredband som högst handlade om 0,5 Mbit/s. Om jag minns rätt kom kommissionen fram till att bredband var 2 Mbit/s i båda riktningarna. Alltså, staten kom att definiera hur långt snöret var och vårt bredband var inte tillräckligt långt. Det var inte äkta bredband. Rätt idiotiskt sett med dagens perspektiv, men upplevdes då som mycket logiskt även om vi som hanterade bredbandsutrullningen upplevde det hela som en onödig diskussion. För vi definierade bredband som fast pris, alltid på och med ett innehåll av tjänster. Utifrån dagens digitala vardag så var vi, statens eget bredbandsbolag, inte så tokigt ute när det gällde att definiera vad det handlade om. Samtidigt, det handlade inte om bredband. Det handlade om något helt annat.

Nu pågår en liknande diskussion. Ska vi tala om digitalisering eller inte. Vad menar vi med digitalisering eller digital transformation?  Svaret är varken eller. Vi ska föra ett samtal om hur vi medvetet driver förändringar i våra företag för att hantera det faktum att gamla och befintliga affärsmodeller nu utmanas p g a teknikutvecklingen och beteendeförändringar. Vi måste reflektera över hur vi använder tekniken för att skaffa oss kunskap att överleva som affär. Vi ska föra samtal i samhället om hur vi minskar utanförskapet och hur teknik kan bidra till att riva murar. Samtalet ska handla om hur vi vill ha samhället och utifrån det bygga tjänster som främjar vår gemensamma vision. Det kan betyda att vi först ska se över samhällets organisering och lagstiftning snarare än snygga, fräcka offentliga appar. Och som en följd ska den offentliga sektorn bidra med att jobba mer med sin organisation, sina arbetsprocesser och sitt ledarskap för att möta de beteendeförändringar som ny teknik ger upphov till och som stödjer utvecklingen av det samhälle vi söker.

Jag är själv en av många personer som just nu är ute och predikar digitaliseringens påverkan på samhälle, organisationer och individer med fokus på ledarskapet. Få talar däremot om hur vi som människor ska förhålla oss till den nya tekniken och hur vi vill att den ska förändra våra liv.  Observera att jag använder formuleringen “hur vi vill…”, vilket ställer krav på att vi aktivt och medvetet förhåller oss till den pågående förändringen. Ledare för offentliga eller privata organisationer för sällan ett samtal om vad det är för organisation de vill leda när tekniken kräver att gamla sanningar omprövas. Lite stressat kastar sig företagets ledare istället över en ny digital tjänst som kan effektivisera bort ett antal timmar ur produktionen. Eller också driver den offentliga sektorns ledare utveckling av snygga medborgarappar som inte tar hänsyn till att det krävs ordentliga förändringar i organisation, arbetssätt och beteendeförändringar för att bli riktigt bra för just medborgaren i ett digitalt samhälle.

Så här i backspegeln kan jag se att vi som lanserade koppartrådsbredband för snart 20 år sedan faktiskt hade rätt. Våra visioner är idag vardag. Vi är alltid uppkopplade till ett bestämt pris med ett innehåll av tjänster och information. En sak klarade vi dock inte av – att tala om vad vi ville skapa för samhälle. Det våra visioner inte innehöll var hur vi skulle undvika digitalt utanförskap. Inte heller kunde vi förutspå att var 4:e spädbarn skulle använda internet 2018 och hur det påverkar samhället om 20 år. Vi förutspådde inte heller sociala medier med troll och hat samt att amerikanska presidenter upprör världen med ett märkligt beteende via sin digitala megafon. Det fanns inte med i vår vision. Inte heller förutspådde vi att mina personliga data skulle bli hårdvaluta och betalningsmedel för tjänster på nätet som utgav sig för att vara gratis. Men vi hade i alla fall en vision om ett bättre samhälle där digitaliseringen var en drivkraft. Vi visade på möjligheterna. Att internet via bredband inte handlade om hur många Mb man kunde ladda upp eller ned. Visionen och vårt arbete kom att bidra till att mastodonten Telia gick från att ha en utrotningshotad affärsmodell som dominerades av att ta betalt för telefoni med tickande markeringar till att idag handla om att sälja så mycket surf som möjligt där telefoni bara är en av många tjänster som erbjuds.

Min utgångspunkt är alltid att framtiden redan är här, vare sig vi kallar det för digitalisering eller inte. Och mer framtid sköljer varje minut över oss. Vi kan inte stoppa framtiden. Vi kan bara förhålla oss till den. Det är bara att konstatera att det är så. Kundernas och medborgarnas beteenden har förändrats, fortsätter att förändras och har alltid så gjort. Med förändringen följer förväntningar på de organisationer du som ledare är satta att leda. Tekniken skapar möjligheter att möta förväntningarna. Därför kan du som ledare inte luta dig tillbaka och säga “Det där tar vi senare.” Istället behöver du redan nu jobba med ditt ledarskap och utveckla förmågan att förhålla dig till den förändring som hela tiden sker i din omvärlden där digitaliseringen är en pusselbit. Du behöver vara modig, nyfiken och inte minst trygg i ditt ledarskap.

De ledare som 1999 vågade fatta beslut om att ta tag i affären bredband via koppartråd och utveckla en ny affärsmodell var modiga ledare. De hade heller inget annat val. Vad de tog beslut om var att påbörja en transformation av företagets affärsmodell som baserades på den digitala teknikens utveckling – alltså digital transformation. Tekniken utmanade den befintliga affären och det var bara att gilla läget. Skillnaden idag är att vi nu kan förstå att affärsmodeller går att förändra även för den mest traditionstunga verksamheten. Det vi däremot ska akta oss för är att kopiera processerna och det faktiska ledarskapet som då gällde. Idag vet vi bättre och idag är inte 1999. Och inte minst, det handlar inte om digitalisering. Det handlar om att förhålla sig till den förändring som sker och medvetet agera för att hantera förändringen.

CFO utmanas när AI ingår i ledningsgruppen

01/10/2018 /

Jag svarade på en enkät från en av Sveriges större rekryteringsföretag. Det handlade om vilka nya titlar och yrken jag tor att vi kommer att se i framtiden. Dessutom skulle jag ge min syn på vilka yrken som försvinner. Det inspirerade mig till att sia om att CFO, ekonomichefen, är en av flera befattningar som faktiskt kan komma att lämna företagens ledningsgrupper. Orsaken kan du läsa nedan.

Företaget Tieto meddelade för en tid sedan att artificiell intelligens, AI, nu ingår i ledningsgruppen för sin enhet för datadrivna affärer. Det är ytterligare en bekräftelse på att framtiden redan är här. Inom en inte alltför avlägsen morgondag kommer fler företag och organisationer att använda AI i sitt ledningsarbete. Det är också nu som den pågående digitala transformationen gör verklig entré i företagen och med största sannolikhet gör att vi som ledare måste ompröva givna sanningar. Som en följd av transformationen uppstår nya yrken och nya titlar. Lek med tanken att vi får en ny yrkesgrupp som träder in som fullvärdig medlem i våra ledningsgrupper. Att AI är nästa medlem i ledningsgruppen. AI som inte bara ger service och underlag utan också är med och fattar beslut. För mig är det en intressant tanke. Fast än mer intressant är att funktioner och roller i ledningsgruppen allvarligt kommer att utmanas av AI. Hur förberedd är t ex CFO på att rollen som CFO kommer att förändras? Hur förberedd är ledningen i företagen på att CFO faktiskt kan bli den första funktionen som förlorar sin plats i ledningsgruppen? En otänkbar tanke för många idag, men varför skulle det inte kunna ske i morgon?

Jag tänker så här. När vi talar om AI i olika verksamheter talas det mycket om att många olika yrken kommer att försvinna. Den klassiska redovisningsekonomen kommer att ersättas av AI och robotar. Advokatbyråernas juniora jurister kommer inte längre att behövas då AI enkelt kan göra den research som nyutexaminerade jurister gör idag som sitt första arbete, vilket i sin tur påverkar advokatyrkets rekryterings- och karriärmodell.  Hela branscher kommer att förändras, yrkesgrupper försvinner och många nya kommer istället att uppstå. Vad ledningen för de företag som introducerar AI i verksamheten riskerar att ha dålig insikt om är att AI kommer att påverka ledningsgruppen mer än något annat. Det är inte bara massorna av anställda i produktionen som påverkas. Ledningsgruppens sammansättning kommer inte längre att vara den vi ser idag som en standard. Inte minst påverkas rekryteringen av framtidens ledare och de funktioner de ska bemanna. Ledningsgruppen kommer med andra ord att genomgå en omvälvande och förmodligen lika smärtsam digital transformation som den redovisningsekonom ledningen vill ersätta med AI.

Inom en inte alltför avlägsen framtid har varje ledningsgrupp en ny fullvärdig medlem, en CAO, Chief Artificial Officer, som i själ och hjärta är byggd kring AI. En CAO är dygnet runt väl förberedd inför det kommande ledningsmötet och deltar aktivt. CAO hör vad som sägs, ser händelser och beteenden runt bordet och noterar vad som skrivs under mötet. Det gör att CAO är snabb med att förse mötesdeltagarna med de underlag som efterfrågas. CAO presenterar löpande ett flöde av olika data ur ekonomi- och verksamhetssystem, snyggt paketerade i grafer och texter. Förmodligen ligger CAO lite före frågorna som ställs på mötet eftersom CAO har deltagit i ett flertal ledningsmöten och lärt sig mötesdeltagarnas invanda beteenden och återkommande standardfrågor. Som en följd är underlagen dessutom relevanta för mötet och besluten som ledningsgruppen har att fatta är väl underbyggda tack vare de underlag som CAO sammanställer. CAO ser dessutom också till att stänga av all e-post och telefoni medan mötet pågår. Allt för att ledningsgruppen ska fokusera på mötet.

Naturligtvis bygger det på att data är tillgängligt via organisationens olika system. Det är självklart en förutsättning och förmodligen det som tills vidare hindrar att CAO tar plats i ledningsgruppen. När CAO väl är på plats kommer ett flertal idag givna ledningsfunktioner att få problem med CAO. CAO ökar för det första transparensen. Det går inte att mörka siffror lika lätt som idag. Alla typer av försök att vrida och vända på siffrorna loggas och kan enkelt avslöjas. Den som först får det jobbigt är alltså CFO, d v s ekonomichefen. CFO kommer att inledningsvis motarbeta införandet av CAO eftersom CAO tar över en hel del av CFO:s roll och uppgifter och därmed utmanar CFO. CFO kommer att förvånas över att införandet inte enbart handlade om effektivisering och minskade personalkostnader i organisationen, utan att det också i högsta grad kräver att CFO förändrar sin roll för att fortsatt ha en plats i ledningsgruppen. Det som avgör om CFO behåller sin status i ledningsgruppen är förmågan att arbeta strategiskt och agera som den goda rådgivare duktiga ekonomichefer kan vara till CEO, d v s Vd.  På sikt innebär det att den klassiska CFO:n inte fortsätter vara en fullvärdig medlem i ledningsgruppen. Förmodligen upphör funktionen att finnas i organisationen. CEO kan med stöd av CAO klara av mycket av det CFO gör idag. Andra funktioner blir däremot viktigare för CEO att ha i ledningsgruppen än CFO.

Affärsområdescheferna, eller motsvarande, stärker sina roller. Även här tar CAO hand om det återkommande rutinmässiga rapporterandet som normalt åligger deras roll i ledningsgruppen. De kan lägga mer tid i ledningsgruppen på framåtblickande och aktiviteter som för verksamheten framåt. Inte minst kommer deras fokus att förskjutas mot hur de agerar som ledare för sitt affärsområde. De mjuka frågorna får större fokus än hård sifferexercis där medarbetarna äntligen hamnar i fokus för att nå den framgång som affärsplanen har som mål.

Andra funktioner som påverkas är marknads- och försäljningscheferna. Deras återkommande rapportering i ledningsgruppen tas också över av CAO. Över tiden kommer de att finnas i ledningsgruppen under förutsättning att CEO har behov av det. Om inte marknadschefen redan är borta ur ledningsgruppen så är det bara en tidsfråga. Den som överlever längst i ledningsgruppen är försäljningschefen eftersom försäljningschefen med stöd av CAO enkelt kan mätas i roll och uppdrag. Med tiden kommer försäljningschefen att i den mån hen är medlem i ledningsgruppen att förpassas till de bakre korridorerna eftersom försäljningen i sig dels blir mer automatiserad, dels något som hela organisationen ägnar sig åt, inte bara försäljningsavdelningen.

HR- och kommunikationscheferna är näst i tur att transformeras till något helt annat. CAO gör att exempelvis employer branding-arbetet blir mer transparent för ledningsgruppen. CAO:s AI levererar kontinuerligt ett flöde av begripligt paketerade data om hur organisationens intressenter ser på företaget och analyserar varumärket utifrån det. Detta utan att fråga kunder och andra intressenter eftersom källorna är exempelvis sociala medier eller de ljudfiler som företagets kundservice spelar in. Det görs redan idag via t ex företaget Gamgi, men är med CAO mer sofistikerat och har en tydlig automatiserad analys. Medarbetarnas uppfattningar levereras kontinuerligt, öppet för alla att ta del av.  CAO, via några extra robotlogaritmer kan ta över mycket av analys och produktionsarbetet på företagets kommunikationsavdelning, vilket gör att den funktionen reduceras till enbart en stödfunktion. På motsvarande sätt påverkas HR-arbetet. Det operativa och stödjande arbete som HR bedriver idag och som kan automatiseras ersätts till stor del av CAO.

Självfallet kommer något helt annat istället. Hur ser då framtidens ledningsgrupp ut? En möjlig ledningsgrupp kan vara följande. Företaget har en CEO, en Vd. Närmast CEO växer nu den nya funktionen CRO, Chief Relations Officer, fram som ersätter HR-, marknads- och kommunikationschef. CRO är en starkare funktion än de den ersätter. Den tar över som näst högsta funktion där CFO tidigare hade en naturlig plats. Dessutom finns i rummet en eller flera affärschefer runt bordet som nu tydligare fokuserar på sitt ledarskap än siffror i ett kalkylark. På väggen finns CAO samt i de datorer som var och en runt bordet jobbar med.

Det jag skriver är självklart ren spekulation, mer en spådom i en digital kristallkula. Vi kan självklart diskutera detaljer i min spådom. Mycket är ju redan igång och vissa organisationer ligger före. Poängen är att ledningsgrupper, oavsett vilken nivå det handlar om eller organisation, kommer att påverkas starkt av införandet av AI. Idag självklara ledningsfunktioner kommer inte längre att vara självklara då det sker kännbara maktförskjutningar när exempelvis CFO kliver ur ledningsgrupen. Viktigast i det jag vill säga är att digitalisering handlar inte bara om effektivisering. Inte heller handlar det bara om att att skapa nya affärsmodeller i en digital kontext.  Det handlar om att den som beslutar om att införa AI i verksamheten kommer inte att slippa undan den transformation alla andra går igenom i organisationen. Därför behöver varje ledare i den pågående digitaliseringen förstå att hen är i behov av ett medvetet förändringsarbete som profession, som position och inte minst som individ och människa. Frågan är om ledarskapet har den insikten idag?


Vem är egentligen rättshaverist i offentlighetsprincipens värld?

25/09/2018 /

I diskussionen om offentlighetsprincipen och vilken nivå på service en kommun, ett landsting eller statlig myndighet ska ha nämns ofta ett problem, nämligen de så kallade rättshaveristerna. Rättshaverister ger upphov till en diskussion om offentlighetsprincipens konsekvenser för organisationer när allmänna handlingar begärs ut. Men är verkligen privatpersoner d.v.s. rättshaverister, problemet?

Det finns de som menar att offentlighetsprincipen är på tok för ”öppen” och tillmötesgående, att rätten att ta del av offentliga handlingar är för omfattande. När handlingar bara bestod av papper sattes därför också hinder för att försöka förhindra ett missbruk av offentlighetsprincipen. Exempelvis får en offentlig organisation ta ut en avgift för mer än ett antal sidor av en handling, vilket ska hindra medborgare att spontant begära ut handlingar.

Det hinder som sätts upp hindrar dock inte att rättshaverister begär ut stora mängder allmänna handlingar vilket då väcker ont blod hos tjänstemän och politiker. Det finns exempel där kommuner får anställa extrapersonal för att möta en privatpersons massiva begäran av allmänna handlingar. Därför hörs också röster om att rättshaverister utnyttjar systemet för mycket och därför ska vi begränsa offentlighetsprincipen. Några få skapar därmed problem för det stora flertalet, och resonemanget blir därför detsamma som när vi har brottslingar som begår hemska handlingar så måste samhället acceptera att bli mer slutet med begränsad frihet.

Enligt rapporten ”På väg mot en digital offentlighetsprincip – slutrapport från projektet Undervaka” som presenterades sommaren 2017 konstateras att problemet med rättshaverister egentligen inte är stort. Det krävs mer undersökningar säger rapporten för att belägga detta faktum, men att medborgaren som individ skulle vara ett problem riskerar att vara en myt. I rapporten lyfter Undervaka en intressant aspekt, nämligen att kommunens verkliga utmaning är företag som lever på offentlig information genom att återkommande begära ut stora mängder offentliga handlingar. Alltså, företagen kan vara de egentliga rättshaveristerna om man ser till den mängd offentlig information som de begär ut och det merarbete företagen skapar för det offentliga. Med den information företagen får ut från offentliga organisationer skapar de sedan tjänster och säljer dem vidare till medborgare och företag, oftast digitalt trots att handlingen kan ha varit analog (på papper). Alltså, de säljer information till dig och mig, information som vi egentligen kan begära ut själva utan företaget som mellanhand.

Nu tycker jag inte det är fel att företag hämtar hem information från offentliga källor och förädlar informationen till praktiska tjänster som jag kan använda mig av. Det finns en allmän trend, dock frivillig och i den takt som organisationerna själv väljer, att inom den offentliga sektorn tillgängliggöra gratis offentlig information fritt tillgänglig som så kallade öppna data, för att möjliggöra skapandet av tjänster och företag. Ett bra exempel är SMHI som genom att släppa på väderdata har öppnat för olika typer av kommersiella tjänster.

Problemet som jag ser det är snarare att det inte arbetas med att digitalisera offentlighetsprincipen i stort, särskilt med tjänster som underlättar för kommuner att lämna ut handlingar utan att det skapar merarbete. Kommuner, landsting och staten borde med lämpligt arbetssätt och system skapa en arena, plattform eller liknande, där de offentliga handlingarna tillgängliggörs utan att det belastar den egna organisationen.

Digitaliseringen gör offentlig verksamhet offentlig på riktigt. Alla handlingar som produceras i en offentlig organisation kan ligga tillgängliga för vem som helst att söka. Alla handlingar, från färdiga dokument till enstaka tangentslag, skulle kunna vara offentliga öppna data. Självklart har information som skyddas av sekretess filtrerats bort med artificiell intelligens. Vi slipper de så kallade rättshaveristerna och kommunerna slipper en onödig arbetsbörda. Resurser som frigörs kan istället läggas på vård, skola och omsorg.

Kommunen kommer därför själva att göra det företagen gör idag – tillgängliggöra sin egen information för alla att ta del av. Vill medborgaren sedan köpa informationen via företag i form av tjänster så är det bara positivt för kommunen och Sverige i stort. Företagen kan hämta den offentliga informationen från samma tjänst som medborgaren gör. Det skulle t o m kunna bli så att kommunen genom att offentliggöra alla sina handlingar digitalt skapar nya lokala företag där entreprenörer kan skapa tjänster som stödjer kommunen att just tillgängliggöra handlingar, och som dessutom också stödjer kommunen att utföra sin uppgift.

Det som begränsar oss är inte pengar. Rättshaveristerna finns därför att vi gör som vi gör, för det har vi alltid gjort. Einstein ska ha sagt att gör vi om samma sak om och om igen och förväntar oss något nytt, så är vi inte smarta. Arbetssätt, vanor och tankebanor i kommuner och offentliga verksamheter är det som skapar rättshaverister – inte offentlighetsprincipen.

Kommunikatören ska digitalisera offentlighetsprincipen

20/09/2018 /

Projektet Undervaka presenterade en rapport under Almedalsveckan 2017. Rapporten visade att offentlighetsprincipen måste moderniseras för att fungera optimalt i vår digitala vardag. Utöver specifika juridiska aspekter samt förändrad praxis handlar det i grunden om att tänka ”digitalt först” när det gäller offentliga handlingar.

Jag vill påstå att kommunikatören har ett stort ansvar för att modernisera och digitalisera offentlighetsprincipen. I den offentliga organisationen skrivs ibland offentlighetsprincipen och t o m yttrandefrihet in i organisationens kommunikationspolicy, något som egentligen är onödigt. Det är ju grundlagsskyddade rättigheter. Att offentlighetsprincipen däremot behöver anpassas till en digital verklighet är kärnan i Undervakas rapport och som en följd en central del av kommunikatörens arbete. Rapporten visar att det fortfarande finns en papperspropp i arbetet att tillämpa offentlighetsprincipen i offentlig verksamhet. Undervaka fick exempelvis handlingar på papper per post som skrivits ut från ett digitalt original. Varför inte e-posta?

Jag vill också påstå att dagens digitalisering av kommunal verksamhet i princip bara har en riktning – från medborgaren till kommunen. Digitaliseringens kommunikation är helt enkelt enkelriktad. E-tjänster utvecklas för att förenkla för medborgarna att kommunicera med kommunen, vilket i princip handlar om att nyttja internet så mycket det går för att effektivisera den kommunala handläggningen av ärenden som medborgarna genererar. E-tjänster som gör att kommunen kan effektivisera sin kundtjänst och minska sina kostnader. Som en följd av detta ska det bli enklare för medborgaren att möta kommunen med sina frågor, menar kommunen. Vad jag ser är en kommun som agerar som ett klassiskt produktorienterat företag. ”Anpassa dig kära medborgare till våra e-tjänster och rutiner, så ska vi hjälpa dig”, konstaterar jag syniskt. Jag hoppas du förstår när du läst mer av denna text.

Det som haltar i dagens digitaliseringsarbete är digitalisering i motsatt riktning – från kommunen till medborgaren. Undervaka visar att en majoritet av kommunerna inte gjort sitt diarium tillgängligt på sin webbplats, något som borde vara relativt enkelt att göra. Lite mer krångligt, men inte omöjligt, är att göra offentliga handlingar tillgängliga för medborgarna att ta del av, exempelvis via en e-tjänst, en tjänst som utvecklas på medborgarnas villkor, för deras skull och inte för kommunen.

Vän av ordningen har kanske invändningar, exempelvis att integriteten kan hotas av en för aktiv offentlighet. Personuppgifter kan av misstag lämnas ut och publiceras på nätet. Lagen sätter hinder m m. Jovisst, så är det och så kan vi resonera om vi använder backspegeln och analoga resonemang i digitaliseringsarbetet. Med lite artificiell intelligens i de digitala systemen så kan utlämnandet av offentliga handlingar digitalt bli mycket mer säkra utifrån integritetsaspekten än manuell hantering. Så här tänker jag.

Inom en inte alltför avlägsen framtid är sannolikheten stor att vi har självkörande bilar. Självkörande bilar bygger på avancerade algoritmer, så kallad artificiell intelligens (AI). Finessen med självkörande bilar är att det blir mycket säkrare att köra bil än om jag själv sitter vid ratten och styr. Framtidens självkörande bilar har AI som gör att bilen hela tiden lär sig av bilkörningen och situationer som dyker upp. Den mänskliga faktorn blir inte längre orsaken till en majoritet av alla olyckor i trafiken.

Ett annat exempel. Sannolikt alla kommuner i Sverige har en Facebooksida. Facebook använder sig av avancerade algoritmer för att följa Facebook-användarna och samla information om dem. Informationen säljs till kommersiella aktörer som genom riktad annonsering når individerna med anpassade kommersiella budskap. Kommuner som aktivt marknadsför sig på Facebook använder därför indirekt en enklare form av AI för att sälja kommunen. Vad har då självkörande bilar och Facebook med digitaliseringen av offentlighetsprincipen att göra?

Med utgångspunkt från det som heter algoritmer och artificiell intelligens borde kommunerna kunna automatisera flödet av digitala handlingar där känslig information raderas. AI för offentlighetsprincipen skulle kunna vara enkelt att införa eftersom det är en princip som är regelstyrd. Anonymitet och integritetsskydd kan inte vara komplicerat att applicera med självlärande algoritmer. Likaväl som kommunerna har lagt många miljoner (kanske miljarder) på utveckling av e-tjänster, borde ett väsentligt mycket lägre belopp räcka för att utveckla system som sållar ut information som måste skyddas. Därmed blir det möjligt att skapa tjänster som enkelt tillgängliggör offentliga handlingar för medborgaren. Här kan AI och kommunikatören gå hand i hand och skapa en kommun där principen ”Digitalt först” gäller.

Genom att kommunikatören tar ansvar för att digitalisera offentlighetsprincipen utifrån en kommunikationsstrategi som har ett stadigt ben i offentlighetsprincipen, bidrar kommunikatören till verklig verksamhetsnytta. En digitaliserad intelligent e-tjänst som tillgängliggör integritetsskyddad offentlig information spar kostnader för organisationen. Kommunen behöver inte längre sucka över att handlingar begärs ut. De är ju redan offentliga och nu blir de offentliga, utom den information som är skyddad enligt lag.

En digitalisering av offentlighetsprincipen är inte en fråga för IT-avdelningen eller organisationens jurister. Digitaliseringen handlar om att kommunikatören ser framåt genom vindrutan och inte bidrar till verksamheten utifrån backspegelns perspektiv. Många biltillverkare utgår från ett fordon där bensinmotorn bara byts ut mot el och en gnutta programvaror som integreras i en bil baserad på teknik från igår. Dagens riktigt moderna biltillverkare utvecklar först AI och autonomi, liksom kraftkällorna, inte själva bilen. Det kommer sist. På samma sätt ska offentliga organisationer göra. Utgå från en digital offentlighetsprincip och vad medborgarna har rätt till. Inte utifrån hur organisationen arbetar analogt idag.

Kommunikatörens ansvar för offentlighetsprincipen

19/09/2018 /

Jag har under mitt yrkesverksamma liv i huvudsak arbetat som kommunikationschef i organisationer som måste följa offentlighetsprincipen. När jag tänker tillbaka på den tiden har konstigt nog offentlighetsprincipen aldrig varit en viktig del av min vardag. Med viss regelbundenhet kunde någon chefskollega eller medarbetare nämna att en viss kategori av handlingar begärts ut som vi eventuellt behövde hantera kommunikativt. Majoriteten av offentliga handlingar som begärdes ut fick jag aldrig kännedom om i mitt arbete. Bara när det krisade i organisationen kom offentlighetsprincipen att uppta min vardag, t ex att hantera media som ville veta kostnaden för organisationens julbord eller chefens representationskostnader. Mer närvarande var däremot yttrande- och meddelarfriheten, som alltid fick hanteras varsamt. Det var och är absolut förbjudet att begränsa medarbetarnas rätt att tala med media eller andra. Offentlighetsprincipen var däremot ingen viktig fråga.

Skulle jag idag ta anställning i en offentlig organisation skulle jag lyfta offentlighetsprincipen som en av hörnstenarna i organisationens kommunikationsarbete. Offentlighetsprincipen måste försvaras i den moderna digitaliserade värld vi lever i. Det handlar inte bara om ett försvar mot personer som vill begränsa utlämnandet av handlingar, t ex populistiska politiker, högre tjänstemän och diverse opinionsbildare, med argumentet att principen anses vara en arbetsbörda för offentliga organisationer. Det handlar mer om ett försvar mot inkompetens, bristande förståelse för arbete i offentliga organisationer eller, ett vanligt förekommande argument, att bara se offentlighetsprincipen som en kostnad.

Projektet Undervaka släppte under sommaren 2017 en rapport som hos mig väcker ett antal frågor. Frågorna handlar om kommunikatören och offentlighetsprincipen och vilket ansvar kommunikatören tar för att försvara offentlighetsprincipen. Är offentlighetsprincipen närvarande i kommunikatörens vardag – eller är offentlighetsprincipen bara ett besvär i kommunikationsarbetet? Ska kommunikatören äga offentlighetsprincipen på samma sätt som kommunikatören äger förtroendefrågor, varumärket och andra för verksamheten centrala frågor? Skall offentlighetsprincipen in i kommunikationsplanen?

Mycket handlar om kompetens, ordning och reda och inte minst respekt för medborgarens rättigheter. Via tjänsten Frågastaten gjordes en begäran om en handling hos en större kommun i södra Norrland. Samma begäran gjordes även till en större statlig myndighet. Det handlade om organisationernas avtal med leverantörer för mediebevakning. En med andra ord okontroversiell offentlig handling. Kommunen ifråga hade under lång tid synts mycket i media och är aktiv i sociala medier för att marknadsföra kommunen. Frågeställaren antog därför att kommunen hade en aktiv mediebevakning via någon form av tjänst. Från den statliga myndigheten kom avtalet, den begärda handlingen, digitalt inom 24 timmar. Från kommunen kom snabbt ett automatiskt svar med ärendenummer. Därefter hördes ingenting. Efter två veckor skickades en påminnelse. Det kom återigen snabbt ett ärendenummer och efter ytterligare någon vecka kom ett svar från registrator, som vidareförmedlade kommunikationschefens svar att de inte hade något avtal.

Kommunikationschefens svar samt resultatet av Undervakas arbete får mig att formulera följande fyra frågor.

1. Hur integrerad är offentlighetsprincipen i en kommuns kommunikationsstrategi?

Finns offentlighetsprincipen och medborgarens rätt att ta del av offentlig information med i kommunens övergripande verksamhetsstrategi samt i andra strategier och planer där det arbetas med att kommunicera, t ex varumärkeskampanjer, näringslivskommunikation, integration av nyanlända etc.

2. Hur engagerad är kommunikatören för demokrati och öppenhet kopplat till offentlighetsprincipen?

På vilket lojalitetsben står kommunikatören när ”besvärliga” offentliga handlingar begärs ut? Här kan den kommunala kommunikatören hamna i ett verkligt dilemma i t ex en krishanteringssituation. Ska kommunikatören stödja chefen, ledningen eller verksamheten genom att förhala utlämnandet av offentliga handlingar? Eller lämnas handlingarna ut i enlighet med rollen som offentligt anställd trots att kommunchefens besvärliga representationsnotor blir offentliga (de är ju per definition redan offentliga)? Får kommunikatören överhuvudtaget vara med i bedömningen om hur ärendet ska hanteras?

3. Vilken roll tar kommunikatören i digitaliseringen av offentlighetsprincipen?

Undervaka beskriver i sin rapport en situation där offentlighetsprincipen behöver anpassas till en digitaliserad vardag. Tar kommunikatören en aktiv roll i införandet av system som enkelt offentliggör handlingar som produceras av kommunen? Jämför utvecklingen av e-tjänster där kommunikatören har en roll i och med att tjänsterna tillgängliggörs på kommunens webb. Om kommunikatören inte tar denna roll, vad beror det i så fall på?

4. Finns demokratifrågorna alltid närvarande hos kommunikatören i det dagliga kommunikationsarbetet?

Alltså, ser kommunikatören en tydlig koppling mellan demokrati och sitt arbete med exempelvis sociala medier, webb samt presskontakter och offentlighetsprincipen? Är det viktigare i vardagen att planera och marknadsföra kommunens näringsliv jämfört med att upprätthålla en öppen, tillgänglig kommun med enkel åtkomst till offentliga handlingar?

Kommunikatören kan alltid hävda att offentlighetsprincipen finns närvarande i vardagen. Demokrati i den kommunala kommunikationsverksamheten handlar ju inte bara om offentlighetsprincipen. Självklart är det så. Det hindrar dock inte att frågan ytterst handlar om vem som tar strid för en 251 år lagskyddad princip som bidragit till att vi har det öppna samhälle vi har idag. I dag talar vi om varumärken även i kommunala sammanhang. Inget starkt varumärke kan byggas om varumärkets så kallade attribut inte är uppfyllda. För en kommun är ett centralt attribut i varumärkesbyggandet god medborgarservice. Bakom god medborgarservice döljer sig offentlighetsprincipen och rätten att skyndsamt kunna ta del av offentliga handlingar.

Jag anser att frågan om offentlighetsprincipen och kommunikatören är så spännande att jag kommer att fortsätta publicera tankar kring frågan. Vi har en situation i samhället där vi å ena sidan värnar om öppenhet och transparens i verksamheterna (tänk öppna data) och å andra sidan ser ett antal händelser med inslag av exempelvis korruption och misshushållning av skattemedel där det offentliga förhalar eller sekretessbelägger när egentligen öppenhet vore det bästa. Yrkesföreningen Sveriges Kommunikatörer har sedan många år arbetat för att tydliggöra yrkesnormer för kommunikatörsyrket. En punkt i yrkesnormerna handlar om det öppna samhället. Där står bland annat att ”Kommunikatörens professionella verksamhet ökar öppenheten i samhället.” Jag hoppas därför att kommunikatören i offentlig verksamhet verkligen arbetar för detta och stärker öppenheten genom att aktivt bejaka och tillämpa offentlighetsprincipen.

Nyare inlägg »

Licens

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 4.0 Internationell Licens.

Mastodon på Fediverse

@jaxells

Twitter

@jaxells

© 2023 Johan Axell

Tema av Anders Noren — Upp ↑