I diskussionen om offentlighetsprincipen och vilken nivå på service en kommun, ett landsting eller statlig myndighet ska ha nämns ofta ett problem, nämligen de så kallade rättshaveristerna. Rättshaverister ger upphov till en diskussion om offentlighetsprincipens konsekvenser för organisationer när allmänna handlingar begärs ut. Men är verkligen privatpersoner d.v.s. rättshaverister, problemet?
Det finns de som menar att offentlighetsprincipen är på tok för ”öppen” och tillmötesgående, att rätten att ta del av offentliga handlingar är för omfattande. När handlingar bara bestod av papper sattes därför också hinder för att försöka förhindra ett missbruk av offentlighetsprincipen. Exempelvis får en offentlig organisation ta ut en avgift för mer än ett antal sidor av en handling, vilket ska hindra medborgare att spontant begära ut handlingar.
Det hinder som sätts upp hindrar dock inte att rättshaverister begär ut stora mängder allmänna handlingar vilket då väcker ont blod hos tjänstemän och politiker. Det finns exempel där kommuner får anställa extrapersonal för att möta en privatpersons massiva begäran av allmänna handlingar. Därför hörs också röster om att rättshaverister utnyttjar systemet för mycket och därför ska vi begränsa offentlighetsprincipen. Några få skapar därmed problem för det stora flertalet, och resonemanget blir därför detsamma som när vi har brottslingar som begår hemska handlingar så måste samhället acceptera att bli mer slutet med begränsad frihet.
Enligt rapporten ”På väg mot en digital offentlighetsprincip – slutrapport från projektet Undervaka” som presenterades sommaren 2017 konstateras att problemet med rättshaverister egentligen inte är stort. Det krävs mer undersökningar säger rapporten för att belägga detta faktum, men att medborgaren som individ skulle vara ett problem riskerar att vara en myt. I rapporten lyfter Undervaka en intressant aspekt, nämligen att kommunens verkliga utmaning är företag som lever på offentlig information genom att återkommande begära ut stora mängder offentliga handlingar. Alltså, företagen kan vara de egentliga rättshaveristerna om man ser till den mängd offentlig information som de begär ut och det merarbete företagen skapar för det offentliga. Med den information företagen får ut från offentliga organisationer skapar de sedan tjänster och säljer dem vidare till medborgare och företag, oftast digitalt trots att handlingen kan ha varit analog (på papper). Alltså, de säljer information till dig och mig, information som vi egentligen kan begära ut själva utan företaget som mellanhand.
Nu tycker jag inte det är fel att företag hämtar hem information från offentliga källor och förädlar informationen till praktiska tjänster som jag kan använda mig av. Det finns en allmän trend, dock frivillig och i den takt som organisationerna själv väljer, att inom den offentliga sektorn tillgängliggöra gratis offentlig information fritt tillgänglig som så kallade öppna data, för att möjliggöra skapandet av tjänster och företag. Ett bra exempel är SMHI som genom att släppa på väderdata har öppnat för olika typer av kommersiella tjänster.
Problemet som jag ser det är snarare att det inte arbetas med att digitalisera offentlighetsprincipen i stort, särskilt med tjänster som underlättar för kommuner att lämna ut handlingar utan att det skapar merarbete. Kommuner, landsting och staten borde med lämpligt arbetssätt och system skapa en arena, plattform eller liknande, där de offentliga handlingarna tillgängliggörs utan att det belastar den egna organisationen.
Digitaliseringen gör offentlig verksamhet offentlig på riktigt. Alla handlingar som produceras i en offentlig organisation kan ligga tillgängliga för vem som helst att söka. Alla handlingar, från färdiga dokument till enstaka tangentslag, skulle kunna vara offentliga öppna data. Självklart har information som skyddas av sekretess filtrerats bort med artificiell intelligens. Vi slipper de så kallade rättshaveristerna och kommunerna slipper en onödig arbetsbörda. Resurser som frigörs kan istället läggas på vård, skola och omsorg.
Kommunen kommer därför själva att göra det företagen gör idag – tillgängliggöra sin egen information för alla att ta del av. Vill medborgaren sedan köpa informationen via företag i form av tjänster så är det bara positivt för kommunen och Sverige i stort. Företagen kan hämta den offentliga informationen från samma tjänst som medborgaren gör. Det skulle t o m kunna bli så att kommunen genom att offentliggöra alla sina handlingar digitalt skapar nya lokala företag där entreprenörer kan skapa tjänster som stödjer kommunen att just tillgängliggöra handlingar, och som dessutom också stödjer kommunen att utföra sin uppgift.
Det som begränsar oss är inte pengar. Rättshaveristerna finns därför att vi gör som vi gör, för det har vi alltid gjort. Einstein ska ha sagt att gör vi om samma sak om och om igen och förväntar oss något nytt, så är vi inte smarta. Arbetssätt, vanor och tankebanor i kommuner och offentliga verksamheter är det som skapar rättshaverister - inte offentlighetsprincipen.
